Att våga ta steget

Jag har under mitt liv skrivit många noveller och utkast till böcker. Jag har dock aldrig tänkt tanken att våga skicka in något, för jag har aldrig känt mig nöjd med det jag skrivit. Flera böcker har jag kastat då jag känt att det inte varit tillräckligt bra. Att våga låta någon annan läsa har inte ens funnits i mina tankar.

Därför kände jag mig stolt över mig själv när jag blev klar med mitt första utkast av Under ytan. För första gången kändes det rätt. Det kändes som jag, helt enkelt. 

Mina tidigare alster har varit skönlitterära romaner eller fiction/fantasy. Det har gått bra inledningsvis när jag skrivit, men efterhand som sidorna växt fram har min egen osäkerhet ökat. Det har inte känts rätt och skrivandet har inte flytit på som jag har velat, utan känts mer ansträngt.

När jag bestämde mig för att prova ge mig på skräck/spänning var jag först rädd. Det är det jag själv älskar att läsa, men har jag förmågan att förmedla det obehag som jag själv kan känna när jag läser?

Då slog det mig: Stephen King kastade Carrie i soptunnan. Hade inte hans fru sett manuset hade King kanske inte heller blivit ett etablerat namn. Och kan han vara osäker, så kan jag det med!

Så jag chansade. Jag skickade in manuset till sex olika förlag, med förhoppningen om att få tillbaka feedback på vad som kan förbättras. De automatiska svaren kom direkt. "Vi återkommer om cirka tre månader, då vi tar emot många manus och behöver tid att gå igenom dem."

Tre månader var länge, tänkte jag och slappnade av. Det kändes befriande, men samtidigt nervöst, att ha vågat ta steget. Nu var det bara att vänta...