Ungdomen

Jag älskade skolan! Ja, ni läste rätt... 
Det var nog inte många som tyckte att det var kul att gå till skolan som ungdom. Men jag gillade att lära mig nya saker. Och att skriva. Skolan erbjöd många tillfällen till det, dels i form av friare texter, dels i inlämningsuppgifter. Det var absolut roligare att skriva fritt än att sammanfatta historiska händelser, men jag minns att jag alltid gjorte mitt yttersta, och ofta lite till. 

När jag var bara nio år gammal tog flodhäst-ungen Nelson hela världen med storm, och jag gjorde min debut som författare. TIllsammans med min syster skapade vi en tidning om Nelson, hans födelse, sjukdomen han hade och slutligen hur han sorgligt nog fick lämna oss bara elva dagar gammal. 

Inte föga förvånande att jag valde inriktning Samhälle/Media på gymnasiet. Där erbjöds ytterligare möjligheter att skapa läsavärda artiklar, ta fram fiktiva annonser och göra djupdykande reportage. Men en del av mig kände att det inte var helt rätt för mig. Jag gillade den skapande delen, men jag hade svårt att se mig själv som reporter.

Mitt intresse låg mer åt det fantasifulla, det skapande. Att ta fram en främmande värld, kliva in i någon annan persons sinne, om så bara för en kort stund. Fly verkligheten och bara få lov att vara. Så klivet in på teaterscenen kändes naturligt. Med en engagerad lärare intog Teater Scen 13 scenen på Lilla Teatern i Lund, men uppsättningar av Jonas Gardells Mormor gråter, Shakespears Lika för lika och slutligen Romeo och Julia. Många är minnena från alla kvällar på teatern, glada minnen som jag bär med mig varje dag. Att kunna säga att man spelat förälder till Sveriges alldeles egen Bitterfitta (Nour El-Refai) är det trots allt inte alla som kan skryta med!